Att köpa en sms-biljett
Jag vet inte ens riktigt vems fel det är. Först tänkte jag mobiltelefonbolagens. Sen kollektivtrafikbolagens. Eller kanske finansinspektionens. Det kan också vara mitt.
I juni 2010 beslutade riksdagen om en lag som trädde ikraft i augusti 2010. Lagen grundar sig på ett EU-direktiv från 2007 och Sverige var bland de sista att införa det. Jag satt i riksdagen när beslutet togs och det ansågs okontroversiellt. Det föranledde ingen debatt, det lades inga motförslag och det fanns inga reservationer i finansutskottet. Vilket är helt normalt när det handlar om EU-direktiv. Det finns sällan mycket att göra åt dem i det läget.
Direktivet handlar om betaltjänster, som när det förmedlas pengar mellan köpare och säljare via internet, mobiltelefoner och motsvarande. Lagarna i unionen behövde bli mer lika, ansågs det, och direktivet berör främst betalningar över gränser. Men där finns också en del regler och krav på själva leverantören av en betaltjänst.
Sedan lagen trädde i kraft har det dykt upp olika små störningsmoment i vardagen. Först kom kravet på att den som hade kontantkort till mobilen måste registrera sig för att kunna köpa sms-biljett på bussen. Därefter meddelade mitt mobilbolag att jag måste skaffa deras särskilda plånbokssystem för att kunna betala något alls via mobilen. Nu senast är det SL, huvudman för kollektivtrafik i Stockholmsregionen, som sedan 1 februari kräver att jag i förväg ska anmäla mig till ett register för att kunna köpa sms-biljett till bussar och tåg.
Mobilbolagen hänvisar till lagen om betaltjänster. På SL:s hemsida skyller de på riksdagen. Finansinspektionen, som är tillsynsansvarig myndighet, hänvisar till krav i betaltjänstlagen i kombination med lagen mot penningtvätt och terrorism (!).
Onödigt krångel är frustrerande i största allmänhet. Dessutom borde det vara enkelt att åka kollektivt. En tillfällig resenär i Stockholm som vill åka buss kunde förut skicka ett sms enligt en enkel instruktion vid hållplatsen. Nu ska hen först gå in på en särskild sida på internet och registrera sig för att få tillstånd att köpa en biljett för 36 kronor. Hos t ex Skånetrafiken måste vederbörande istället gå med i mobiloperatörernas plånbokssystem.
Är detta nödvändig och proportionerlig lagstiftning för att skydda oss mot penningtvätt och terrorism? Tillåt mig tvivla. Det anser de inte heller i Finland, trots att de också är med i EU.
I Helsingfors köper du sms-biljett genom att skicka ett sms och få en biljett tillbaka. Det som krävs är att du har ett finskt mobiltelefonabonnemang vilket som helst, alternativt något av de olika digitala plånbokssystem som finns i Finland. Anything goes. Inga hänvisningar till EU-direktiv. Kampen mot terrorism tycks de bedriva på andra sätt än genom att krångla till livet för den som vill åka buss.
Antingen bryter Finland mot EU-direktivet eller så går detta störningsmoment i vår vardag att lösa med lite flexibelt tänkande och kreativitet. Finländarna är ett föredöme oavsett. När jag berättar småler de åt svenskars tendens att byråkratisera saker in absurdum.
Jag är osäker om det är EU-direktivet, betaltjänstlagen eller tolkningen av lagen som är problemet. I vilket fall är det inte rimligt. Både EU-beslut och riksdagsbeslut med påföljande tolkning går att ändra. Jag menar, lagstiftning mot penningtvätt i all ära. Det är knappast troligt att någon planerar att tvätta pengar genom att köpa två miljoner sms-biljetter á 36 kronor hos SL.
Maria Wetterstrand
publicerad i Dagens Industri den 4 februari 2013
Omstartskommissionen
På uppdrag av Stockholms handelskammare har Maria tillsammans med ett antal andra experter skrivit ned sina tankar om hur Sverige bäst kan omstarta ekonomin efter pandemin, med fokus på klimat och miljö. Genom att satsa rätt nu byggs Sverige starkare för framtiden. Boken kan laddas ner hos Stockholms handelskammare.
Om ordet ”måste” och företagens hållbarhetsarbete
Jag fick en gång tipset av en ledarskapscoach att sluta använda ordet ”måste” när det gäller mig själv och min egen utveckling. Tanken bakom tipset är att måsten känns negativa och skapar stress. Att istället använda ord som ”vill” eller ”ska” skapar en känsla av egenmakt och hjälper oss därför att känna kraft i det vi gör.
