"Hen"-diskussionen kraftigt överdramatiserad
I finska språket finns inte orden "han" och "hon". Det heter "hän" och är ett pronomen som syftar på någon i tredje person singular utan könsbestämning.
I Sverige sägs ordet "hen" utgöra ett queerpolitiskt ställningstagande, så känsligt att Dagens Nyheter i veckan i sina skrivregler avråder sina journalister från att använda ordet. Den uppmärksamhet som dessa skrivregler väckt kan mycket väl vara ett viktigt led i att ordet "hen" blir etablerat också i det svenska språket.
Vad ska man med ordet "hen" till? undrar många.
Tänk följande konversation där min mamma berätttar att hon besökt en läkare.
"Jag var hos läkaren."
"Vad sa han?"
"Det var en hon."
"Okej, vad sa hon?"
"Hon sa att..."
Det är inget ovanligt på svenska. Först reder vi ut könet på läkaren, innan vi kan övergå till att tala om det väsentliga. Det är inte heller ovanligt att vi förutsätter att läkaren är just en man på samma sätt som vi oftast förutsätter att distriktssköterskan är en kvinna.
På finska är den könsbestämmande delen av konversationen helt onödig. Där får vi visserligen fortsätta att leva i ovisshet om huruvida läkaren eller distriktssköterskan var man eller kvinna, men ärligt talat var det kanske inte så väsentligt i sammanhanget.
En annan gång träffar jag en bekant med en liten bebis. Jag vet inte barnets kön, men känner ändå att jag vill kommentera det lilla underverket. Antingen får jag gissa utifrån klädsel och andra attribut, vilket har sina risker. Eller så omformulerar jag mig så jag slipper använda pronomen.
Visst kan vi kalla läkaren för "läkaren", "vederbörande", "han/ hon" eller bebisen för "den". Det är ju inte så att vårt språk varit totalt handikappat och obrukbart så här långt. Men det är svårt att förneka att det finns tillfällen då ordet "hen" faktiskt är praktiskt. Fråga en finsktalande om du inte tror mig.
Att förutsätta kön på yrkespersoner eller bebisar kan, rent teoretiskt, spä på en allmän känsla av att vissa yrken eller kläder tillhör ett visst kön. Detta är en sak som "hen"-förespråkare tycker det vore skönt att slippa. Några anser att orden han och hon alltid borde ersättas med hen för att minska betydelsen av kön överlag. Ingen jag träffat anser att det här är den viktigaste frågan för att befria människor från begränsande könsnormer. Det är en liten sak som väckt mycket uppmärksamhet.
Hela diskussionen är kraftigt överdramatiserad. Vad är det "hen"-motståndarna tror ska hända om ordet används? Att alla plötsligt blir queerteoretiker? Att ingen längre har något kön? Att barnen skadas eller inte vet om de är pojkar eller flickor? Att någon mer, ve och fasa, ska våga bryta mot könsnormer?
Barnen i Finland vet mycket väl vilket kön de har. Inte bara de svenskspråkiga barnen utan även de finskspråkiga. Och visserligen har Finland vid två tillfällen haft både kvinnlig president och kvinnlig statsminister. Men det beror knappast på förekomsten av ordet "hän". På det stora hela har nog jämställdhetsarbetet kommit längre i Sverige än i Finland. Ordet hän är ingen patentlösning för jämställdhet, inte heller skapar det en nation av könlösa människor.
Det är trots detta fascinerande att se vilken enormt känslig fråga det är att ifrågasätta behovet av att ständigt könsbestämma människor. I det läget kan det vara bra att påminna sig om att medan vi svenskar diskuterar vad man ska med ordet "hen" till, så undrar många finnar likaledes vad man ska med orden "han" och "hon" till.
Maria Wetterstrand
Publicerad i Dagens Industri den 17 september 2012
Omstartskommissionen
På uppdrag av Stockholms handelskammare har Maria tillsammans med ett antal andra experter skrivit ned sina tankar om hur Sverige bäst kan omstarta ekonomin efter pandemin, med fokus på klimat och miljö. Genom att satsa rätt nu byggs Sverige starkare för framtiden. Boken kan laddas ner hos Stockholms handelskammare.
Om ordet ”måste” och företagens hållbarhetsarbete
Jag fick en gång tipset av en ledarskapscoach att sluta använda ordet ”måste” när det gäller mig själv och min egen utveckling. Tanken bakom tipset är att måsten känns negativa och skapar stress. Att istället använda ord som ”vill” eller ”ska” skapar en känsla av egenmakt och hjälper oss därför att känna kraft i det vi gör.
