Polisen och maktlösheten
När jag var 16 år blev jag tagen av polisen. Jag fördes i bil till polisstationen och förhördes. I polisbilen blev vi överösta med okvädningsord. Kommunister, värdelösa kräk, jävla FNL-ungar. Våra föräldrar förnedrades i sin frånvaro. Poliserna var hårdhänta och hänsynslösa, som om de ville provocera oss. Vi var två tjejer på 16 år och en kille på 17.
Jag har berättat det för media förut. Vi hade sprayat en dödskalle på en Shell-flagga vid en bensinmack, som en protest mot Shells affärer med apartheid-regimen i Sydafrika. Det var en feg protest, eftersom vi inte var öppna med vad vi gjorde eller varför, men det var en fredlig protest utan hot eller våld. Vi blev inte dömda. Polisen fick mig att känna mig som en terrorist.
När jag var 27 stoppade polisen mig när jag körde en bil lastad med plakat efter en demonstration. Det var i Göteborg 2001 i samband med demonstrationerna mot George W Bush och USAs krig, som hölls vid hans besök på ett EU-toppmöte. Det som ni kanske minns slutade med att polisen sköt en stenkastande ung man i ryggen.
Ett tiotal kravallklädda poliser krävde att få titta bak i bilen där plakaten låg. Vi protesterade inte. Vi bar tröjor med texten "ickevåld" på olika språk och hade ägnat dagarna där åt att dela ut sådana till andra. Vi hade inget att dölja. Utan ett ord började polisen slita sönder våra plakat, som vi jobbat på i flera dagar. Plakatpinnarna ansågs vara potentiella vapen. Vi bad dem snällt att åtminstone ta plakaten hela, så vi kunde få tillbaka dem senare, men de bara fortsatte med hånfulla miner.
Tills en av mina vänner visade upp ett passerkort till riksdagshuset, där hon jobbade. Det hade riksdagens emblem och hennes foto på. Polisen slutade då snabbt förstöra plakaten, lade tillbaka allt och vi fick åka.
Två bröder jag känner kom en gång på fyllan i slagsmål med varandra. Den ena är blond, den andra svarthårig. När polisen kom tog de den svarthårige med till stationen. Den blonde fick gå. Båda vittnar om att slagsmålet var högst ömsesidigt. Det fanns ingen rim och reson i att ta en och lämna den andre.
Jag har även blivit väldigt väl bemött av poliser, i min roll som språkrör för Miljöpartiet, när de vaktat mig vid någon demonstration eller SÄPO följt mig som skydd i valrörelsen. Det är jag tacksam för.
Diskussionerna som nu kommit upp om polisens sätt att agera olika mot olika grupper av medborgare är på tiden. En del av er tycker säkert att jag och mina vänner förtjänade det vi blev utsatta för. Men vill vi motverka kriminalitet tror jag inte att hånfullhet och okvädningsord, eller att bete sig olika mot folk och folk, är modellen. Respekten för både polisen och samhället riskeras om stora grupper av medborgare uppfattar att polisen agerar godtyckligt och oschysst.
Jag kan bekräfta från egen erfarenhet att det väcker en stark känsla av maktlöshet när du blir illa behandlad av just en polis. För vem ska du vända dig till då?
Maria Wetterstrand
Först publicerad i Sydsvenska Dagbladet 2013
Omstartskommissionen
På uppdrag av Stockholms handelskammare har Maria tillsammans med ett antal andra experter skrivit ned sina tankar om hur Sverige bäst kan omstarta ekonomin efter pandemin, med fokus på klimat och miljö. Genom att satsa rätt nu byggs Sverige starkare för framtiden. Boken kan laddas ner hos Stockholms handelskammare.
Om ordet ”måste” och företagens hållbarhetsarbete
Jag fick en gång tipset av en ledarskapscoach att sluta använda ordet ”måste” när det gäller mig själv och min egen utveckling. Tanken bakom tipset är att måsten känns negativa och skapar stress. Att istället använda ord som ”vill” eller ”ska” skapar en känsla av egenmakt och hjälper oss därför att känna kraft i det vi gör.
